Igår hade jag en mycket trevlig dag, mestadels spenderandes på vägen med en god vän. Den dagen vill jag uppleva om och om och om igen.

Den här dagen däremot är jag glad att jag slipper vara med om igen. Min älskade, lilla, underbara farmor begravdes och jag trodde att jag var väl förberedd och att detta skulle gå relativt smärtfritt. Jag trodde fel. Oj så fel jag trodde. Det var hemskt från att jag såg den halvhissade flaggan vid kyrkan tills jag kom hem till mitt barndomshem igen. Jag har gråtit alla tårar som fanns.
Min farmor var världens bästa på alla sätt och vis. En nyfiken, vetgirig, viljestark kämpe med världens största hjärta. Och nu finns hon helt plötsligt inte kvar. Min förebild, min klippa och min bästa barndomsvän.

Varje kväll innan jag somnade berättade hon en saga och sa "Sov gott lilla ängel". Idag var det min tur att säga detsamma.